I dag gör jag ett lite annorlunda blogg inlägg.
När min dotter var 5 år fick hon diabetes typ1.
Vi åkte till doktorn för hon hade väldigt hög feber och var riktigt dålig.
Jag som mamma kände på mig att det var något som var riktigt fel.
Kände även på mig att vi kommer få åka vidare till sjukhuset inte bara vårdcentralen.
Dom tog massa prov på henne och alla prover var bra.
Men av en händelse så kollar dom hennes blodsocker.
Hon ligger på 10,3 något även en frisk människa kan göra om man är så dålig som hon var.
Men hon hade även socker i urinen.
Då fick vi en remis direkt in till banakuten.
Dom frågade alla frågorna som hade med diabetes att göra.
Har hon druckit mycket ? NEJ
Har hon kissat mycket ? NEJ
Har ni det i släkten ? NEJ
Gått ner mycket ? NEJ
Ingen hade heller sett eller märkt något i skolan.
Första veckan vi låg innan viste vi inte om det var diabetes eller om det var av den kraftiga infektionen hon hade.
Det enda jag tänkte på var HJÄLP!!!!!!!!!
Hur ska detta gått jag som är sprut rädd och håller på att svimma.
Tyvärr visade det sig att våran dotter fått diabetes.
I det ögonblicket trodde jag allt rasade under mina fötter.
Under två veckors tid blev vi matade med information av diabetes teamet och andra person på sjukhuset.
Glömmer aldrig när läkaren säger.
- Ni som föräldrar måste kunna mer än en allmänläkare.
Tack för den, var ju inte det vi ville höra just nu.
Självklart ställde jag fråga är det mitt fel att våran dotter fått diabetes?????
- NEJ det är inte ditt fel. I dag insjuknar två barn varje dag och ingen vet varför.
Den värsta upplevelsen jag hade på sjukhuset förutom att vi fick beskedet var.
När dom tog massa prover på våran dotter.
Hon sitter i den där stora provtagnings stolen.
Sköterskan sticken henne och hon gråter.
Det kommer ingen och hon måste stick om.
Kommer inget blod nu heller.
Då säger dottern.
- Nej det är nog slut nu.
Då hade jag tårarna i ögonen och var på väg att bryta ihop.
Hon hade blivit stuken så mycket så hon trodde att blodet tagit slut.
Nu har vi levet med denna jävla sjukdom sen maj 06 och det har varit ett rent helvete.
Vi har mötts av mycket okunskap.
Folk som tror att dom vet.
Folk som ska komma med goda råd som är rent livsfarliga för våran dotter.
Det enda jag önskar är att dom kunde hitta något botemedel mot denna sjukdom.
Jag har fått in ca 11,000:- på det.
Allt märkt med forskning för barn och ungdomar.
Jag fixade en insamling som gav ca 1800:-
Å nu har min fina vän
Felicia som är så duktig tagit fram två halsband.
Det ena är för dam och det andra för herr.
Ett riktigt vackert hantverk som hon har gjort och designat helt själv.
Genom att köpa dessa halsband går hela 30% av halsbandets kostnad till
Denna idè kom till så här.
Vi är ett gäng på fem familjer som umgås.
I dessa familjer så finns det 6 diabetes barn alla är tjejer.
Vi ville få något som bara dom hade.
Jag tog kontakt med Felicia och hon gjorde ett special smycket till tjejerna.
Halsbandet heter WIMEE och det är första bokstaven i varje tjejs namn i våran grupp.
Men vi ville ju så klart att alla kunde få ta del av dessa vackra smycket som
Felicia göra.
Så jag bad henne igen att ta fram ett diabetes smycket som kan säljas till alla.
Både dom med diabetes och dom utan men som vill stödja forskningen.
Hon tog då fram dessa två underbara halsband.
30% av denna summan går direkt till Bandiabetesfonden.
Alla betalningar som Felicia gör märks med WIMEEE så att vi ska ha koll på hur mycket
vi har fått in till forskningen.
genom att skänka 30% av varje sålt halsband!
Tack till WIMEEE för att idén kom fram
Ni är helt underbara tjejer!
Till er föräldrar som har ett diabetesbarn.
Ni är värd er vikt i guld för det jobb ni lägger ner på era barn.
Att få vardagen att funka.
Att få era barn att överhuvudtaget överleva.
En extra stor styrke kram till er.
Jag vet vilket otroligt jobb ni gör!!! <3 p="">
Jag hoppas att det finns några som nu hoppar över till
Felicias sida och gör beställning
på dessa fina halsband.
Dela gärna med er av att dessa halsband finns att köpa.
Önskar er alla en helt underbar dag.
Kram Louise
